torsdag 19 december 2013

Regeringsuppdraget som fick SLU listat av Academic Rights Watch



En anmärkningsvärd och delvis trist historia med inslag av ministerstyre, för täta kopplingar regeringen – SLU – näringslivet, misstänkliggöranden av budbäraren, dimridåer och mörkläggning av kritik. Men samtidigt är det en lärorik historia hur det kan gå till i den akademiska världen på 2000-talet. Därför är den värd att återberättas:

Filmen som väckte mig

”Pling” lät det i min dator. Det var senhöst 2012 och en e-post landade i min brevlåda. Jag satt hemma i fåtöljen och jobbade med något men kunde förstås inte låta bli att se efter vad det var, särskilt som e-posten var Föreningen Skogens e-brev. De brukar ofta innehålla någon för mig intressant skoglig nyhet. Jag scrollade ner bland nyheterna och fann ”En ny film om svenskt skogsbruk”. Det lät ju intressant och jag klickade igång den.

Filmen började med en inåkning från rymden mot det lilla kungariket Sverige, beläget där i kanten på den nordiska taigan. Sen målades på engelska en tillrättalagd reklambild upp av svenskt skogsbruk, hur bra det är och vilken bra föregångare det är för hållbar användning av den globala skogsresursen. Redan här borde man inom parentes ha anat landsbygdsministerns politiska flaggprojekt ”Skogriket – för värden i världen”, men den tanken infann sig inte då utan landade långt senare. Filmen är en kvart lång och jag ska ärligt erkänna att jag åtminstone ca 2/3 in i filmen fortfarande trodde att den var en partsinlaga gjord av Skogsindustrierna, d v s skogsbolagens egen intresseorganisation.

Men se, där plötsligt mitt i hyllningskören, som från ingenstans, dök en SLU-forskare upp. Han talade kort om att skogsbruket kunde vara ett hot mot den biologiska mångfalden. Skulle man låta det sägas i en film av Skogsindustrierna? Tveksamt. Inslaget följdes dessutom av ett ytterligare kort och i mitt tycke lamt inlägg på samma tema av en företrädare för aktionsgruppen ”Rädda skogen”. Båda var dessutom utplacerade vid ett exemplariskt och alls inte representativt hygge, där allsköns tänkbara naturvårdshänsyn tagits. Nåväl, de här för filmen i övrigt aparta inslagen var snart över och åskådaren leddes återigen in i reklamfilmskänslan.

Huvudbudskapet i filmen tolkade jag och nog de flesta andra med mig som att svenskt skogsbruk globalt ligger i framkant ur hållbarhetssynvinkel och därmed kan utgöra ett föredöme för andra länders skogsbruk. Källkritisk forskare som jag i alla fall varit började jag undra över vilka internationella jämförande studier det egentligen fanns som tagit sig an frågan. Sannolikt knappt några alls var min slutsats. Min skogsforskande sambo visste jag hade deltagit i en och den handlade om naturvårdshänsyn vid slutavverkning. Men den visade ju att Sverige hamnade i strykklass bland de länder som fanns med i studien! Sämre var bara Finland. I övrigt hittade jag inget substantiellt efter letande på nätet och frågor till tidigare kollegor inom skogsforskningen.

Nu hade filmen nått slutet och all den där vanliga texten om regissör, producent och manus dök upp i rutan. Och där kom den stora överraskningen: det var mitt eget universitet som hade producerat filmen! Och till råga på allt fick man veta att filmen var utnämnd till en film för universitetets studenter! Jag hoppas verkligen den i så fall används för filmanalys och som övning i kritiskt tänkande. Filmen ligger för övrigt tidsenligt upplagd på Youtube och får sannolikt därför omfattande spridning:


Lite senare bad jag faktiskt två akademiker, oberoende av varandra, och i stort sett helt okunniga i skogsforskningsfrågor, titta på filmen från ett kommunikationsperspektiv. ”Det här är ju en riktig reklamfilm”, sa statsvetaren. ”Filmen har alla kännetecken på en välgjord propagandafilm”, sa litteraturvetaren och tillika retorikern, som berättade för mig om de ingredienser som talade direkt till åskådarens känslor.

Intressant i sammanhanget är att filmen hade producerats av det Mistra-finansierade forskningsprogrammet ”Future Forests” vid SLU. Mistra är Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning, bildad av löntagarfonder och med devisen att dess uppdrag är att lösa miljöproblem. Man ska vara näringslivet och samhällets myndigheter till lags. Det aktuella forskningsprogrammet har som samfinansiärer dessutom SLU, Umeå universitet och Skogsbrukets Forskningsinstitut Skogforsk. Vid tiden för filmens tillkomst och fortfarande dominerar skogsbrukets företrädare i programmets styrelse.   

I avslutningen av filmen framgick det också att den hade visats sommaren 2012 vid FN-konferensen ”Rio+20”, en uppföljare av den stora FN-konferensen om miljö i Rio de Janeiro 1992. ”Hur kunde det komma sig att SLU producerar en reklamfilm om svenskt skogsbruk att visa upp i Rio”, var min första tanke. Efter en del efterforskning via kontakter stod det klart för mig att SLU haft ett särskilt uppdrag av regeringen att delta i Rio med en informationsinsats. Eftersom filmen var så vinklad väcktes min nyfikenhet avseende hur regeringsuppdraget var formulerat. Offentlighetsprincipen har ju det goda med sig att dokument kan beställas fram och från registrator på SLU fick jag snabbt en pdf med uppdraget.

Regeringsuppdraget

Det var i sanning uppseendeväckande läsning! Det var ett uppdrag om en informationsinsats i Rio undertecknat av landsbygdsminister Eskil Erlandsson. I texten föreskriver han vad SLU ska ha för budskap och också med vilka SLU ska samråda, t ex departementet självt, näringslivet, Exportrådet och Skogsstyrelsen. Man anar direkt att huvudsyftet är att lägga grunden för svenska skogsaffärer. Det intrycket förstärks också av att texten som ett skäl för beslutet anför ministerns egen politiska satsning ”Skogsriket – för värden i världen”. Jag lät några samhällsvetare se texten och samtliga bara skakade på huvudet och menade att detta inte är ett uppdrag som regeringen kan ge ett universitet. Det är ytterst normativt och trampar universitetets frihet på tårna. Begreppet ”ministerstyre” låg väldigt nära tillhands.

Så långt var det således slutet på 2012. Jag tänkte då att det var underligt att jag på mitt eget universitet inte hört någon problematisering med anledning av detta uppdrag. Och att det inte hörts några protester från rektors håll mot ett uppdrag som var så flagrant. I detta läge hade jag tillsammans med en kollega på SLU kommit fram till ståndpunkten att det var angeläget att ställa upp till försvar av universitetens frihet i allmänhet och SLU:s i synnerhet. Jag började skissa på ett debattinlägg till någon av Sveriges större dagstidningar. Efter några månader av diverse extensiva efterforskningar, diskussioner och förankring med potentiella medförfattare var vi så framme i april-maj 2013.

Jag hade någon månad tidigare efterhört med Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) om man där uppmärksammats på något liknande kontroversiellt uppdrag. Så var dock inte fallet enligt deras uppgift, men om SUHF skulle känna till det byggde det på att någon medlemsorganisation tyckt det var besvärande och anmält det till SUHF. Senare fick jag dock veta av kontakter att sådana regeringsuppdrag sannolikt ibland förekommer, t ex till Försvarshögskolan.

Vår artikel till SvD Brännpunkt

I mitten av maj fanns ett i mitt tycke nästan klart debattinlägg framme. Jag hade haft bra hjälp så långt av en kollega och samhällsvetare på SLU och av min bror, statsvetare och professor i media- och kommunikation på Örebro universitet. I och med frågans principiella dignitet tyckte jag det var angeläget att få med fler undertecknare och representanter från stora svenska lärosäten. Det lyckades bra och jag fick med några tunga namn från Uppsala universitet, Göteborgs universitet, Lunds universitet och Mittuniversitetet. Det behövdes sannerligen ingen övertalning, alla tyckte direkt att det här regeringsuppdraget var värt problematisering och stor uppmärksamhet. Särskilt glad blev jag att professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet ville vara med. Hon visade sig nämligen tidigare ha prisbelönats av Sveriges Universitetslärarförbund SULF för arbete med att värna universitetens frihet.

Debattinlägget skickade jag till Svenska Dagbladet i slutet av maj 2013. Redaktören blev intresserad, men undrade samtidigt med rätta vilket nyhetsvärdet var, det var ju nu faktiskt nästan ett år sedan konferensen Rio+20 hade varit. Jag sa som det var, att det dels dröjde nästan ett halvår efter konferensen innan jag fick ögonen på filmen och regeringsuppdraget, dels att det därefter tagit ytterligare några månader av efterforskning och förankring med kollegor. Dessutom tyckte jag att frågan om forskningens frihet ju äger en principiell och universell tyngd och alltid behöver vara på agendan. Det som jag vill minnas fällde avgörandet var att jag hävdade aktualitet genom att berätta att SLU var en mycket viktig remissinstans för Miljömålsberedningens rapport ”Hållbar markanvändning”, en rapport kring vilken det redan innan den kom ut var mycket politisk uppståndelse. I det sammanhanget blev det essentiellt om det kunde hävdas att SLU går regeringens och skogsbrukets ärenden.

Dagen innan publiceringen i SvD hände något mycket tråkigt och tankeväckande. Den morgonen fick jag en e-post från min medförfattande SLU-kollega. Han hade tyvärr bestämt sig för att hoppa av. Skälet var att han inte vågade med tanke på att hans anställning SLU, vilken var tidsbegränsad, snart skulle omförhandlas. Han var rädd att den skulle äventyras om han skrev under artikeln. Så stod det till med den akademiska friheten. Hemskt att rädsla för att förlora sin anställning ska gå ut över den demokratiska rätten att säga sin mening om sitt universitet. Händelsen är väl ett exempel på hur ”New public management” slår igenom som styrningsmodell vid de svenska universitet, med militär ”top-down” befälsordning i st f kollegialt demokratiskt inflytande.  

SvD Brännpunkt publicerade vårt inlägg 29 maj med rubriken ”Minister körde över universitets frihet”. Det var häftigt vilket omfattande och positivt gensvar inlägget fick. Dagen efter fanns positiva kommentarer både på Dagens Nyheters och på Uppsala Nya Tidnings ledarsidor. Därutöver hade Expressens nätupplaga lite senare en helsida. Nyhetsnotiser kom i flera andra tidningar, på berörda universitets hemsidor och på många bloggar. En lista över inläggen och omnämnandena finns i slutet av detta inlägg, liksom den fulla texten på vårt inledande inlägg. 

Motelden lät inte vänta på sig. Oväntat var dock varifrån den kom. Vi riktade i vårt inlägg kritik mot landsbygdsministern för ett uppdrag bortom tillåtlighetens gräns. Vi tyckte därmed att vi tog universitetens och SLU:s frihet i försvar. Vi blev därför lite tagna på sängen av att motelden kom från SLU:s rektor under rubriken ”Det var inget ministerstyre” och med beskedet att det minsann var rektor själv som bett om uppdraget. Detta gav alls inte bilden av SLU:s rektor som den akademiska frihetens banérförare om hon själv kunde be om och sen acceptera ett så normativt uttryckt uppdrag från regeringen. Och detta gav oss författare till det första inlägget straffsparkläge i vår slutreplik. Det gjorde saken än värre tyckte vi, liksom DN:s ledarkommentar.

Hur kom regeringsuppdraget egentligen till?

Det faktum att rektor svarade, och inte landsbygdsministern som vi riktade kritik mot, väcker frågan om hur uppdraget egentligen kom till? Ett möjligt scenario är följande: Dåvarande programchefen för ”Future Forests”, sannolikt i dialog med styrelsen för programmet eller dess ordförande, kommer på idén att det vore bra om programmet kunde visa framfötterna genom att uppträda i centrum för världens händelser, d v s i detta fall på FN-konferensen Rio+20. Den omtalade ”svenska skogsbruksmodellen”, som inom parentes vid den tiden överhuvudtaget inte var beskriven och definierad, ansågs ju av många av skogsbrukets företrädare som internationellt ledande vad gäller t ex hänsyn till natur och miljö. Men det fanns två problem med idén: i/ för att uppträda i Rio var programmet/SLU tvunget att beredas officiell plats på konferensen och ii/ det kostade en massa pengar att åka till Rio med personal och också för att förbereda den insats som skulle ske på plats. Programchefen ringer upp SLU:s rektor som nappar direkt på idén, hon gillar ju verkligen det internationella engagemanget. Hon i sin tur ringer upp landsbygdsministern och säljer in både att SLU ska få plats vid konferensen och fördenskull få ett nödvändigt uppdrag med en rundlig påse pengar kopplad därtill.

Ministern fattar direkt att detta ju är lysande för hans egen politiska satsning ”Skogriket – för värden i världen”. Äntligen kan detta med ”världen” konkretiseras, det hade nämligen varit uselt hittills med den internationella dimensionen i hans satsning. Han lovar att fixa detta och ber en av medarbetarna att ordna med ett beslutsunderlag. Utan tanke på att det finns en lagstadgad akademisk frihet sätter denne medarbetare igång med att skriva underlaget. Med ministerns politiska satsning och möjliga klirr i den svenska skogsindustrins exportkassa för ögonen, skrivs samråd med alla viktiga aktörer in. Med medarbetarens sedvanliga snabbhet och syn att departementet kan be SLU om i stort sett vad som helst genom ett uppdrag, skrivs underlaget i en faslig fart. Ministern skriver under efter att möjligen ha läst det på tvären. Han är väl inte heller den som reflekterat så mycket i sin tidigare karriär över något som akademiens frihet, varför ärendet lätt kunde passera.

Regeringsbeslutet scannas och skickas tillsammans med en påse pengar (275 tkr enligt uppdragshandlingen) snabbt till SLU:s rektor som väl knappt hinner titta på det. Hennes sekreterare gör det dock och ser det nu som klart att rektor tillsammans med ledningen för ”Future Forests” kan åka till Rio. Hotell och biljetter till flyg beställs. Ledningen för ”Future Foretsts” lägger sina pannor i djupa veck över hur insatsen i Rio ska designas. Någon, kanske programmets kommunikationschef, väcker idén om en film. Det tycker alla är bra, den kan ju sen efter konferensen få ett varaktigt värde i undervisningen av SLU:s skogsstudenter. I och med att den bedöms ha så stor internationell relevans, kan man ju också placera den på Youtube, också detta det uppväxande släktet till gagn, det är ju mest ungdomarna som hämtar information där.

Om ovanstående scenario stämmer är det då logiskt att landsbygdsministern efter vårt inledande inlägg på SvD Brännpunkt ringer upp SLU:s rektor och säger: ”Nu får du styra upp den här debatten, det var ju du som propsade på att få uppdraget att uppträda vid Rio+20.” Möjligen fanns också en eller annan småländsk svordom med i sammanhanget. 

En intressant detalj i sammanhanget är att SLU:s rektor i något av sina debattinlägg avseende den aktuella filmen hävdade att den inte alls var någon simpel reklamfilm, den hade ju t o m rönt stor ”internationell uppmärksamhet”. Sådan kan ju vara positiv, men också negativ. Det har från välunderrättad källa nått mitt öra att filmen blev till viss nackdel när Sverige skulle sälja in sig som kandidat för värdskap inför nästa världskongress för ”International Union of Forest Research Organisations” IUFRO. Filmen visades vid ett inledande säljmöte för unionen och väckte negativ kritik därför att Sverige slog sig alltför mycket för bröstet. Uppgiften gällde ju dessutom inte att sälja in Sverige som skogsindustriland utan Sverige som värd för ett globalt forskningsmöte. Unionens representanter t o m rekommenderade Sveriges säljdelegation att inte visa filmen på kommande möten utan att istället göra en helt annan film!

Mörkläggning av debatten på SLU

Jag tyckte det var intressant och spännande att ta del av vilka ringar på vattnet som uppkom i media som resultat av den debatt vi startat med vårt inledande inlägg på SvD Brännpunkt. Dessa ringar skulle säga, tyckte jag, en del om frågans dignitet. Därför följde jag kontinuerligt upp detta genom ett flitigt googlande på nätet och också genom specifika besök på relevanta hemsidor. Resultatet visas som sagt i listan på slutet av detta inlägg. Som redan tidigare nämnts väckte vårt inlägg en hel del intresse och ledde till positiva omnämnanden i tidningar, på flera hemsidor och på olika bloggar.

Det mest anmärkningsvärda som jag då uppdagade var att inget skrevs på mitt eget universitets hemsida. Där var tyst som i graven, med ett enda märkligt undantag: det Mistra-finansierade forskningsprogrammet ”Future Forests” egen hemsida, vilken finns under SLU:s domän. Där omnämns faktiskt i en rubrik att den omtalade filmen väckt kritik i media, men inte med ett ord beskrivs vad kritiken gick ut på:


Istället säger programchefen så här: ” det är glädjande att SLUs deltagande i Rio bidrar till en fortsatt spännande diskussion om viktiga framtidsfrågor som rör skogens roll i samhället”. Prata om dimridåer! Ingen länk till det kritiska inlägget på SvD Brännpunkt fanns heller så att i alla fall läsaren själv skulle kunna kontrollera vad det rörde sig om. 

Det faktum att SLU:s egen huvudhemsida totalt negligerade att referera den debatt som pågick i media förundrade mig och andra mycket. Jag tyckte egentligen att det var skrämmande att ett universitet, där det ska vara högt i tak och en ifrågasättande kultur, likt en struts stoppar huvudet i sanden och låtsar att inget händer. Det ledde till att jag konfronterade SLU:s kommunikationschef med frågan om vilken mediepolicy som egentligen låg till grund för att inget skrevs om debatten på hemsidan. Hennes svar var intressant på flera sätt. Förutom lite traditionell snömos så menade hon dels att debatten blev ointressant efter att SLU:s rektor förklarat att regeringsuppdraget inte var en fråga om ministerstyre eftersom det var rektor själv som bett om uppdraget (för många gjorde detta historien än märkligare), dels att hemsidan faktiskt hade publicerat en nyhetsnotis 31 maj om debatten, detta i samband med att rektor replikerade i SvD på vårt inledande inlägg på Brännpunkt.

Nu tätnade dock mystiken och dimridåerna rejält! Det fanns vid tiden för min kontakt med kommunikationschefen nämligen ingen notis alls om debatten i nyhetsarkivet på SLU:s hemsida. Jag var också tämligen säker på att någon sådan inte funnits där åtminstone fr o m 6 juni då jag startade mina återkommande efterforskningar av hur debatten avspeglades i media. Som en del av det arbetet hade jag flera gånger besökt SLU:s hemsidas nyhetsarkiv. Med hemsideskunnig hjälp lyckades jag efter diverse frustration komma på att det aktuella nyhetsarkivet finns i två versioner, en helt publik version som man direkt får upp på hemsidan och i vilken man kan scrolla tillbaka i tiden, samt en bara delvis publik version i vilken man måste känna till datum eller relevant sökord för att hitta ”nyheten”. I denna senare version återfanns den aktuella nyheten. Jag betraktade detta nästan som ett skämt! Ett ”nyhetsarkiv” där man måste veta publiceringsdag eller sökord är väl inget arkiv för egentliga nyheter. Om betraktaren redan vet dessa data kring en nyhet är det ju ingen nyhet längre.

Slutsatsen av detta blir rent konspiratorisk: om nyheten om debatten (d v s i så fall begränsad till rektors replik i SvD) överhuvudtaget någon gång legat i den helt publika versionen av SLU:s nyhetsarkiv, så har därefter web-ansvarig på eget bevåg eller order uppifrån aktivt flyttat nyheten till den endast delvis publika versionen. Inom parentes ligger idag i den helt publika versionen flera år gammalt material utan nämnvärd aktualitet. Hela min dialog med SLU:s kommunikationschef finns i diariet hos SLU:s registrator.

”Angrepp på SLU” 

Ett i mitt tycke tråkigt, talande och oskickligt grepp i debatten var när SLU:s rektor i sitt brev till UNT:s ledarsida två gånger skrev att vårt inledande inlägg på SvD Brännpunkt var "ett angrepp på SLU”. Tråkigt därför att SLU:s rektor inte ville se att vi med vårt inlägg tog den akademiska friheten och långsiktigt förtroendet för SLU i försvar. Talande därför att utfallet säger så mycket om synen på kritik inom SLU:s ledning. Oskickligt därför att det återigen gav oss författare till SvD-inlägget straffsparksläge när vi skulle utforma vår slutreplik i UNT. Det var ju enkelt att hävda att det var rektor själv som, om vårt inlägg kunde tolkas så, hade gjort det till ett angrepp på SLU - detta i och med att hon själv hävdade att regeringsuppdraget tillkommit på SLU:s eget initiativ.

Rektors ovilja att se att vårt inledande inlägg i SvD hade som primärt syfte att försvara den akademiska friheten och SLU:s anseende som universitet, kan kontrasteras emot ett citat ur ”Värdegrund för SLU”, vilken togs av styrelsen så sent som 20 juni 2013, d v s ungefär samtidigt som vår debatt i SvD och UNT pågick:

”Vi tar ansvar för att inte skada förtroendet för myndigheten och är lojala med lagstiftning och verksamhet. Vi påtalar missförhållanden.”

Vi som skrev inlägget i SvD menar att den första meningen äger sin tillämpning snarast på SLU:s ledning som enligt egen uppgift bad om och tog emot ett uppdrag som var utformat på ett sätt som är mycket tveksamt i förhållande till den svenska lagstiftningen om den akademiska friheten, och också på ledningen för Mistra-programmet ”Future Forests” som lät göra en okritisk reklamfilm om svenskt skogsbruk. Den andra meningen beskriver exakt vad vi författare anser vi gjorde när vi tillskrev SvD Brännpunkt.

Intressant att notera är också att igår (18 december 2013) så lät SLU:s kommunikationschef ledande medarbetare på SLU veta att internrevisionen föreslagit att SLU ska införa en ”visselblåsarfunktion", detta för att medarbetare utan att straffas ska kunna slå larm om missförhållanden. Med erfarenhet av historien som berättas här om regeringsuppdraget föreslår jag att punkt 1 i handlingsplanen får bli att SLU:s ledning sätts i skolbänken för att lära sig att inte hävda att visselblåsning är ett ”angrepp på SLU” och att inte mörklägga kritiska synpunkter på universitetets agerande.


Ärendet med SLU:s uppdrag listat av Academic Rights Watch

Academic Rights Watch är ett ideellt nätverk som drivs av forskare vid flera svenska lärosäten. Det uppmärksammar och problematiserar företeelser och händelser vid svenska lärosäten som är kontroversiella i perspektiv av dels den grundlagsskyddade yttrande- och meddelarfriheten, dels den grundlagsskyddade akademiska friheten. Nätverket har listat och beskrivit regeringsuppdraget till SLU som en sådan händelse:


Att nu uppdraget är listat av nätverket torde inte vara en merit vare sig för landsbygdsministern, SLU eller för SLU:s rektor. Det är förstås upp till berörda parter att eventuellt dra slutsatser för framtiden av att man nu listats av nätverket.

Nätverket uppmärksammade själv från media historien med regeringsuppdraget. Man kontaktade mig och bad om sakgranskning av beskrivningen av uppdraget, filmen och händelseförloppet. Jag medverkade välvilligt för att det som man ämnade skriva skulle bli så korrekt som möjligt ifrån min horisont.
 

Spännande och högst relevant forskning vid Uppsala universitet

Som en bonus av mitt engagemang för den akademiska friheten vid SLU kontaktades jag av en forskare vid Uppsala universitets statsvetenskapliga institution som undersöker ledningssystemens utveckling vid de svenska lärosätena. Man avser att inom ramen för sin forskning också studera effekterna av den s k autonomireformen.

Jag hade ett intressant samtal med den ansvarige forskaren och fick veta att det med några få lysande undantag tyvärr ser rätt nedslående ut avseende hur ledningssystemen utvecklats vid svenska lärosäten. Trenden är i stil med den på senare tid omtalade ”New Public Management”, nämligen att det kollegiala inflytandet och demokratin nedmonteras till förmån för linjestyrning, d v s ett hierarkiskt ”top down” system där order successivt delges ner i organisationen. Autonomireformen verkar snarast ha förstärkt denna utveckling. De glädjande undantagen från den allmänna trenden, sades det mig, tänkvärt vara de stora universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm.

SLU verkade ännu inte ha varit föremål för några ingående studier. Forskaren blev i och med vårt samtal och den bakomliggande historien med regeringsuppdraget intresserad av SLU:s delegationsordning. Jag översände beredvilligt såväl styrelsens som rektors delegationsordning. Det ska så småningom bli intressant att ta del av analysen.

Min förhoppning för framtiden

Det faktum att jag engagerat mig och lagt ner en hel del fritid på frågan om regeringsuppdraget och den därtill kopplade reklamfilmen om svenskt skogsbruk beror på att jag sett att dels den grundlagsskyddade akademiska friheten, dels mitt eget universitets självständighet och trovärdighet, enligt min mening är i allvarlig fara. Och mycket glädjande var att jag på det inledande inlägget på SvD Brännpunkt och replikerna därefter fick med mig flera framstående forskare som representerade olika svenska lärosäten. Mycket glädjande var också att andra betydelsefulla tidningars ledarsidor lämnade positiva kommentarer. Många är uppenbarligen måna om SLU:s roll och då oroade när universitets trovärdighet sätts på spel i en okunnig, naiv och alltför tät samverkan med samhällets maktgrupperingar i staten och näringslivet. Jag hoppas för framtiden att universitetets ledning och forskare ska bli mer medvetna om vikten att värna den akademiska friheten och hålla rent framför egen dörr. 
 
Nedan vårt inlägg på SvD Brännpunkt 29 maj 2013:
Minister körde över universitets frihet
Forskningen vid universiteten ska vara fri enligt Regeringsformen och Högskolelagen. Därför kan inte regeringen uppdra åt ett universitet att försvara den rådande politiken.  Landsbygdsminister Eskil Erlandsson gick klart över gränsen när han gav Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) ett uppdrag att arrangera aktiviteter vid förra sommarens FN-konferens ”Rio+20”. SLU ligger till skillnad från övriga universitet under Landsbygdsdepartementet.
Uppdraget gick ut på att sälja in den ”svenska förvaltningsmodellen” för skogsbruk som ett föredöme för hållbar utveckling globalt. Målgruppen var ”främst representanter för beslutsfattande och genomförande myndigheter”. Uppdraget refererade direkt till regeringens egen politiska satsning ”Skogsriket – med värden för världen” och insatserna vid konferensen skulle planeras ”efter samråd” med Skogsstyrelsen och Landsbygdsdepartementet, ”i samverkan” med Exportrådet, samt ”i nära samarbete” med ”relevanta representanter från näringslivet”.
Uppdraget var ytterst normativt och därmed besvärande att lägga som uppgift på ett universitet. Uppdraget bygger på den vaga och också tydligt etnocentriska uppfattningen att ”den svenska förvaltningsmodellen för skogsbruk” är bättre för hållbar global utveckling än andra länders dito modeller. Uppfattningen är gripen ur luften och utslag av önsketänkande. Det finns ingen konsensus om vad den svenska förvaltningsmodellen är och det finns inte heller internationella vetenskapliga jämförande studier som visar att svenskt skogsbruk är bättre som förebild för hållbar global utveckling än andra länders skogsbruk.
Uppdraget till SLU var i strid med den uppfattning om universitetens frihet som regeringen själv i allmänhet förfäktar. T ex i regeringens proposition ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor” (2009/10:149) kan inledningsvis läsas att ”universitets och högskolors grundläggande uppgift är att vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen”. Uppdraget var också på tvärs med universitetens egen bedömning att det är viktigt att universiteten är ”oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar” (ur universitetens Magna Charta, Bologna 1988).
Uppdraget utfördes på SLU av forskare inom det Mistra-finansierade forskningsprogrammet Future Forests. Den bestående huvudprodukten av uppdraget var en film om svenskt skogsbruk. Med tanke på uppdragets karaktär var det inte överraskande att filmen i stora stycken kom att bli en hyllning till det svenska skogsbruket. De flesta ur hållbarhetssynpunkt tveksamma företeelserna i det svenska skogsbruket lyste med sin frånvaro. Att det svenska skogsbruket inte bedöms klara miljömålet Levande skogar, nämndes t ex inte. En mer problematiserande och allsidig betraktelse över svenskt skogsbruk hade varit på sin plats i en produkt från ett universitet.
Den här typen av regeringsuppdrag till ett universitet ska inte förekomma. Det hade varit begripligt om regeringens eller Skogsstyrelsens representanter genomfört uppdraget i Rio. Men om regeringen vill göra reklam för sin politik är inte universiteten rätt genomförare. Universitetens forskning och forskare ska vara fria!
Hans-Örjan Nohrstedt, docent i skoglig marklära, Sveriges lantbruksuniversitet
Li Bennich-Björkman, skytteansk professor i statskunskap och vältalighet, Uppsala universitet
Kerstin Johannesson, professor i marin ekologi, Göteborgs universitet
Bengt-Gunnar Jonsson, professor i växtekologi, Mittuniversitetet
Anders Lindroth, professor i naturgeografi, Lunds universitet
Stig Arne Nohrstedt, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, Örebro universitet
Här nedan länkar till den uppmärksamhet i media som följde:
 
Inlägg i kronologisk ordning i större tidningar (tidningsvis)
 SvD
SvD Brännpunkt 29 maj ”Minister körde över universitets frihet” (vårt allra första inlägg som startade debatten))
 SvD Brännpunkt 31 maj ”Det var aldrig fråga om ministerstyre” (SLU:s rektors replik)
 SvD Brännpunkt 3 juni ”Vi hade väntat oss att ministern skulle svara” (vår slutreplik)
DN
DN:s ledarsida ”Forskning: Låt inte ministern styra.” Signerat Annika Ström Melin 30 maj (kommentar till vårt första inlägg)
 Svar från SLU:s rektor på DN:s ledarsida 4 juni med kommentar av DN:s Annika Ström Melin
 UNT
Ledarstick UNT 30 maj där man uttryckte stöd för budskapet i vårt SvD-inlägg (jag har inte hittat det på nätet)
 SLU:s rektors brev till ledarsidan 1 juni ”Vi skäms inte för Rio-filmen”
 Vi ursprungliga SvD författares brev till ledarsidan 11 juni ”Problematisering är nödvändig”, detta som svar på påståenden i rektors brev om ”Angrepp på SLU” och bristande ”faktakoll”
 Omnämnt av Academic Rights Watch
(ett nätverk för att bevaka den akademiska friheten)
 Omnämnt på universitets hemsidor
 Göteborgs universitet
Uppsala universitet
http://www.statsvet.uu.se/ under ”Nyheter – institutionen i media”
 Mittuniversitetet
Mats Widgren blogg, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet
SLU:s forskningsprogram Future Forests (dock utan länk till vare sig SvD Brännpunkt eller senare inlägg; man säger dessutom inte ett ord om vad kritiken går ut på)
Omnämnt i media i övrigt
Ny Medicin
ATL Lantbrukets affärstidning
Nyhetspressen
Silobreaker
Expressens nätbilaga / Tommy Hammarström ”Skogsforskarna lydde landsbygdsministern”
Omnämnt på miljöbloggar
Skogsnätverket (Naturskyddsföreningen)
Skydda skogen
Supermiljöbloggen oberoende
Gröna Bloggar


3 kommentarer:

  1. Tack Hans-Örjan för ditt arbete i denna fråga!
    Vi i Skydda Skogen vänder oss ofta med frågor till forskare på SLU och länkar ofta till SLU:s hemsida.
    Eftersom vi anser, tillsammans med över 100 forskare, här finns länk till vårt pressmeddelande http://skyddaskogen.se/sv/pressmeddelanden/606-forskarupprop-skydda-sveriges-gammelskog, att miljöhänsynen i skogen idag är alldeles för låg, känns dessa försök att sprida modellen till andra länder högst oroande.
    Vi vill definitivt inte att SLU ska medverka i en aktion som kan leda till utarmning av den biologiska mångfalden i världen.

    Med tanke på Eskil Erlandssons personliga inställning till skogen, att det viktigaste är att värna om äganderätten, inte om miljön, ser vi ogärna att hans politik får inflytande över den forskning som bedrivs på SLU.

    Så tack igen för att du belyst detta ärende och gjort det synligt för allmänheten. Jag ser fram emot kommande opartiska forskningsresultat och filmer om den Svenska Skogen.

    SvaraRadera
  2. Vad som står ger förstås intressanta utförliga och kunniga inblickar av Hans-Örjan även om jag i den viktigaste frågan - skoglig naturvård av den svenska skogen - skiljer mig från min. Jag tycker svenskt skogsbruk är bra även internationellt.
    Jag blir inte särskilt upprörd och tycker inte att det är ett särskilt allvarligt angrepp eller blir särskilt upprörd. Sverige och SLUs skogsforskning hamnar högt i en massa internationella jämförelser. Att vara bäst innebär ju inte att vara bra. Jag tror månnskligheten går mot sin undergång och Sverige bidrar till det. Men svensk skogsbruk och dess verkan på världen gör att det går lite långsammare.

    Jag har varit professor i skogsgenetik vid SLU 1977-2009 och inte uppfattat mig särskilt styrd. Teoretiskt jättebra jobb oavsättlig hygglig lön minst 50% av arbetstiden till eget förfogande med egna prioriteringar. Prefekt 4 år. Jag tycker svensk skogsforskning är jättebra vilket jag skrivit på blogginlägg t ex http://daglindgren.upsc.se/Energi/Skogsforskningshuvudstad.pdf# (att skogforskningen i Umeå är bra beror på att Sverige är bra men skogsfakulteten har sitt centrum i Umeå) Jag har en merit som jag är ensam bland världens skogsforskare, tre gånger i rad (1995-2010) har organisationen för världens skogsforskningsorganisationer vid sina vart 5e år återkommande världsmöten tilldelat "mina" doktorer pris för enastående doktorsarbeten http://daglindgren.upsc.se/3ODRA/ varav en verksam i Kina och en i Korea. Dessa två belägg stödjer att Svergiges skogsforskning är bra.

    SvaraRadera
  3. Förresten skrev jag för en vecka sedan ett kritiskt brev till två dekaner och en prorektor om hur ett yttrande från SLU hade tillkommit. Så särskilt nöjd med SLU är jag inte. Men jag hävdar ändå att SLUs skogforskning är mycket bra i internationell jämförelse och styrningen och integriteten inom universitetet ganska bra.

    SvaraRadera