lördag 27 september 2014

Fulufjället – ett nära, annorlunda och innehållsrikt fjäll


 
Fulufjället är vid sidan om Transtrandsfjällen det närmaste fjället om man bor i Mälardalen. Från Uppsala är det inte mer än knappa 40 mil dit. Fjället är drygt dubbelt så gammalt (900 miljoner år) som merparten av resten av den skandinaviska fjällkedjan och därmed mer nednött, platt och lättgånget. Det finns ingen renskötsel på fjället som därför har stora välutvecklade mattor av renlavar.

Fulufjället är sen 2002 en av Sveriges 29 nationalparker. Parken är stor, 385 km2, och det finns många speciella och intressanta ingredienser att ta del av, t ex världens äldsta kända träd, landets högsta vattenfall och ett spektakulärt regnkatastrofområde från 1997. Vid entrén finns ett ganska nytt och fantastiskt fint Naturum med utsikt upp mot fjällsidan genom den helt glasade kortsidan på huset.
 
 
En överraskande bonus visade sig vara att Sebastian Kirppu jobbade där i receptionen. Han hade ett både omtyckt, omdebatterat och ifrågasatt program om naturskog i Sommar i P1. Han gav oss initierade tips om var man kunde finna både det ena och andra intressanta i parken, som inte redan framgick av befintligt informationsmaterial. Han tyckte också vi måste besöka Drevfjällens naturreservat strax nordväst om Fulufjället. Där finns urskog så långt som ögat når, ända till norska gränsen. Tyvärr hann vi inte med detta på denna resa, det får bli ett riktat besök snart igen.

Väldigt gamla träd

Old Tjikko är en 9550 år gammal gran, faktiskt världens äldsta kända träd. Hen har en grankompis på Sonfjället som heter Old Rasmus, som är i stort sett lika gammal. I fjällkedjan i övrigt finns ganska många granar funna som är över 8000 år gamla. Namnet har det fått av hundar tillhöriga en av upptäckarna, dåvarande doktoranden i biologi vid Mittuniversitetet Lisa Öberg. Hon disputerade 2013. De gamla granarna ingår i hennes doktorsavhandling. Hennes handledare var Leif Kullman vid Sveriges lantbruksuniversitet.
 
 

Hur kan en gran bli så gammal? Några hundra år gamla granar har man ju hört talas om förut. Jag trodde de dog i relativt tidig ålder, ofta p g a rotröta. De här granarna har uppnått sin ansenliga ålder genom att de nedre grenarna återkommande tryckts ner av snön och slagit rot. Åldern har bestämts med 14C metoden på gamla träbitar som man funnit under den nuvarande granen och sammanhängande med den. Old Tjikko har också blivit konst. Lisa Öberg har inte bara skrivit en naturvetenskaplig avhandling, hon är också fotograf, konstnär och konsthantverkare och har på olika sätt fint skildrat de gamla träden, liksom fjällvärlden i övrigt. Hon har för övrigt också varit redaktör för den fina boken om Sonfjällets nationalpark. Hon har en hemsida där man kan läsa mer om hennes verksamhet: http://www.oldtjikko.se/

Epitetet världens äldsta träd finns det flera träd som tävlar om. Jag läste nyligen en artikel om en klon av asp någonstans i USA som hävdades dels vara världens största organism, dels världens äldsta träd. Aspen får hela tiden nya rotskott, som genetiskt är identiskt lika moderplantan. Den ansågs vara många hektar stor och flera tiotusentals år gammal.

På Fulufjället finns också många väldigt gamla tallar. I östra fjällsluttningen, på sydvästra sidan av ån mellan ravinen vid Njupeskär och serveringen/parkeringen vid entrén till parken finns en väl preparerad stig med flera stationer med kortfattad information. En sådan är vid en drygt 600 år gammal tall med bred krona. I området finns flera stora tallar, sannolikt nästan lika gamla. Världens äldsta levande tall lär finnas i norra Finland och är drygt tusen år gammal.

Skogsbrand har varit en viktig störningsfaktor i nordliga skogar. Det brann normalt en till två gånger per skogsgeneration. Det har man kunnat konstatera genom studier av s k brandljud i gamla levande eller döda tallar. Varje brand lämnar ett mörkt spår i stammen som succesivt vallas över av ny ved. På Naturum finns en stamtrissa från en drygt 600 år gammal tall som avverkades i Älvdalen på 1940-talet. Den har hela nio brandljud, d v s att den brunnit i medeltal ca vart sextionde år.
 
 

Att tallar kan leva så länge beror på att de är anpassade till skogsbrand och tål sådana upp till en viss hårdhetsgrad hos branden. Anpassningen består i en mycket tjock bark på äldre träd, en högt upphissad trädkrona och ett delvis djupt rotsystem. Det känsliga celldelningsskiktet (kambiet) i innerbarken klarar därmed hettan på utsidan av stammen. Att trädkronan sitter högt upp gör att risken för kronbrand är avsevärt lägre. Om kronan brinner är det risk för att hela trädet dör, men om en del inte blir bränd klarar sig trädet normalt. Att en del av rotsystemet är djupt gör att det inte helt kan brännas sönder av brand i marken.

Regnkatastrofen vid Göljån 1997

På sydöstra sidan av Fulufjället rinner Göljån ner och ut i den större ån Fulan. Här kan man idag se de dramatiska spåren av den regnkatastrof som inträffade en augustinatt 1997. Det hade varit mycket varmt och fuktigt en tid. En kallfront växte in västerifrån och tryckte vid Fulufjället upp den varma fuktiga luften så att ett mycket kraftigt åsk- och regnväder bildades. Åskfronten fastnade vid fjällets östsida och vräkte ur sig blixtar och regn hela natten. Nederbörden det dygnet beräknades senare till ca 400 mm, vilket är det högsta som någonsin rapporterats i landet. Vid Rösjöstugorna en halvmil bort uppmättes nästan 300 mm av en idog stugvärd som ideligen kastade sig ut i skyfallet och successivt tömde nederbördsmätaren. Vattenföringen ökade ca 100 gånger och den lilla ån, som då egentligen var två, blev till en flod. Vattenytan steg många meter och ravinen förvandlades till ett inferno av jord, sten och träd som slitits loss. Den högstammiga gamla granskogen i nedre delen av ravinen blev till plockepinn-lika timmerbrötar i ett enda virrvarr. Vägen slets sönder.
 
 
Det har beräknats att ca 10 tusen m3 timmer revs omkull och hamnade i åfåran, detta tillsammans med tio gånger så mycket grus och sten. Vattnet färgades gult och kunde ses i Dalälven ända ut till kusten. Områden översvämmades nedströms. Idag ser bäckfåran ut ungefär som den gjorde då direkt efter katastrofen. Den största skillnaden är att en massa lövsly börjat växa i åfåran. Man kan nå området både norr- och söderifrån. Åtminstone på norra sidan finns en informationsskylt och där finns vid ravinen också en plattform att gå upp på för bättre överblick. Ett par stigar finns iordningställda så att man kan gå runt och se förödelsen, en kort stig på ca 1 km och en längre på flera km. Om man vill läsa på mer om katastrofen finns en mycket innehållsrik och kunnig bok skriven av Rolf Lundqvist: Regnkatastrofen på Fulufjället 1997. Den utgavs 2011 och kan beställas från Länsstyrelsen i Dalarna.

Njupeskär


 
Så heter Sveriges högsta vattenfall, 93 m högt totalt och fritt fall på 70 m. Fallet ligger på fjällets nordöstra sida längst in i en djup ravin, en ravin som eroderats fram ur sandstenen av ån under årmiljonerna. En vandringsled leder längst in i ravinen under fallet. Där finns en plattform med bra överblick över fallet. Strax innanför störtar vattnet ner och ger en ständig dusch över allt. Det går en led runt fallet också i dess övre del. I ravinen häckar återkommande jaktfalk. När vi var där kunde man bara se boet, fåglarna var sen länge borta.  

Hjortron


 
Det var mycket gott om hjortron på fjället. Nästan varenda myr var full av de gula bären, i mitt tycke de allra godaste. Vi såg folk ute med hinkar. Själva rafsade vi på nolltid ihop tillräckligt med bär medan vi vandrade stigarna framåt. Vi fick ihop en bra skörd som räckte till frukostfilen, efterrätter och också till att ta med hem för kyl och frys.

Boende, mat och skogsmuseum

Vi bodde två nätter i en av Rösjöstugorna. Dem når man genom en 3,5 km vandring uppför från parkeringen vid parkentrén. Rustikt och bra med fin utsikt över sjöarna. Vi hade bokat i förväg och priset var ungefär som i vanliga vandrarhem. Spisen går på gasol. Vatten hämtar man i bäcken intill där man också kan tvätta av sig nedströms. Lite ljus fanns också att få i nödfall från solpanelsdrivna led-lampor. Mat och sängkläder ska man ha med sig.

Natten innan besöket på fjället bodde vi bra på Knappgården i Särnaheden två-tre mil österut. Gården består av flera grå, timrade byggnader. Där finns hotell och en fantastisk restaurang som drivs av ett svensk-engelskt par som haft lyxkrog i London. Vi kom för sent för middag men hade förmånen att få äta en frukost som gick utanpå det mesta.

I närheten av Fulufjället finns strax innan avtaget från Särnavägen ett ställe som heter Lomkällan. Där finns en restaurang, lite information om Fulufjället och också ett skogsmuseum utomhus. Det kan rekommenderas, man går i tallskogen en stig på ca 1 km längs vilken det finns bl a flera huggarkojor utplacerade. Där kan man med egna ögon se hur skogshuggarna tidigare bodde under det periodvisa jobbet i skogen.

Att ta sig till och från Fulufjället

Om man som vi bor i Mälardalen tar man sig till Fulufjället på 4-5 timmar med bil. Det är strax under 40 mil från Uppsala och det går att följa olika vägar. Appen ”Hitta” tycker att man från Uppsala ska åka över Gävle – Falun – Mora – Älvdalen – Särna. Det går också att åka t ex Sala – Avesta – Hedemora – Borlänge – Sälen. En mixad variant är att följa vägen längs Vasaloppsspåret. Det gjorde vi med behållning på hemvägen. Det var dagarna innan Cykelvasan och vi kunde stundtals från bilvägen se den fina cykelbanan. Många cyklister var också ute på träning. Det går också att ta sig upp till Fulufjället med tåg till Mora och sen buss till Särna och Mörkret. Vi valde bil därför att vi hade kort om tid och ville se flera delar av fjället.

Nu är det bara att pröva själv! Ett besök i Fulufjällets nationalpark kan verkligen rekommenderas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar