Två dagar på hyggen i Hälsingland – kan det vara nåt?

Låt mig erkänna att jag har ett kluvet förhållande till hyggen. Att även ett ytligt betraktat jättetrist hygge kan vara intressant - det har jag ju fattat rent rationellt. Bl a vet jag ju att det pågår spännande forskning om natur- och miljövårdsfrågor kopplade till hyggen. Mer om detta nedan.

Ett hygge kan även vara vackert - nja, där är jag knappast med, men i undantagsfall möjligen. Däremot kan det vara vackert att vara på ett hygge. I alla fall där landskapet har topografi, som där vi var dessa två dagar i Hälsinglands boreala inre.

Känslomässigt är detta med utsikten nog för mig hyggenas enda förmildrande omständighet, detta att man ser långt och där borta i bästa fall andra berg, sjöar, någon bosättning, andra skogar, andra hyggen... Det är lite samma känsla som att sitta vid havsstranden och drömma sig bort med blicken i fjärran.

 

Ärligt talat är hyggen annars rätt besvärande, speciellt för en sådan som jag som vill förflytta mig i terrängen. Det nyupptagna hygget var i alla fall förr satans risigt och man snubblade och rev sönder benen. Det var väl ibland också si och så med risrensandet av populära stigar och vandringsleder. Därtill kom att det lite äldre hygget blev en oframkomlig djungel av lövsly. Det gäller fortfarande i tider av eftersatt röjning.

Ytterligare en för framkomligheten besvärande faktor som tillkommit i modern tid är markberedningen som sker för att skapa bra planteringspunkter. Tack och lov har den tidigare radikala hyggesplöjningen nu helt försvunnit, med den kunde en vuxen man eller kvinna nästan försvinna i fårorna.

Idag tas hyggesrester bort från ungefär hälften av alla hyggen, detta för att ha resterna som energiråvara.  Det handlar om de trädtoppar och -grenar som lämnas på hygget efter konventionell slutavverkning där bara trädets stam utnyttjas. Att få bort dem gynnar framkomligheten. 

Stubbtäkt testas nu i Sverige i försökskala som ytterligare ett sätt att krama mer energiråvara ur skogsmarken. En rätt stor andel av trädets biomassa sitter nämligen i stubben och de grövre rötterna. I Finland, där det exploaterande skogsbruket på många sätt går längre än i Sverige är stubbtäkt tydligen redan legio. Stubbtäkt kan möjligen också bli till men för framkomligheten. Men det saknas ännu tillräckligt med erfarenheter för en bra bedömning.

Varför gör skogsbruket egentligen hyggen? Att det inte primärt sker för att bjuda mig och andra skogsturister på vacker utsikt det har jag förstått. Inte heller är det för att bjuda älgen på lövsly och vinterfoder i form av unga tallar. Nej, det handlar i förlängningen förstås om att tjäna mer pengar för markägare och aktieägare. Det sker genom att samla ihop den trädvolym som industrin hungrar efter med minsta möjliga kostnad. Det kostar mindre att ta träden på ett ställe jämfört med att samla ihop dem här och där som i blädningsskogsbruket. De plantor som sätts ut något år efter slutavverkningen växer också bättre om de slipper skymmas av och konkurrera med stora träd. Slutligen ger det bra utbyte att vid planteringen utnyttja förädlade plantor, vilka har ca 10-15 % bättre tillväxt än självsådda plantor.

I ett naturvårds- och miljövårdsperspektiv är det mycket diskussion om hyggen är bra eller dåliga. Om man jämför den moderna produktionsskogen och dess hyggen med naturskogen, så har jag svårt att se några tydliga fördelar med hyggena. Detta även om naturskogen ibland innehåller kraftigt störda ytor efter stormar, bränder eller insektshärjningar. Hygget gör det svårt för alla arter som trivs i sluten skog. Hyggesperioden innebär också minskad kolinbindning, ökad avrinning och utlakning av diverse ämnen. Ibland försvarar skogsbrukets företrädare hygget med att det liknar just naturskogens olika störningar. Men det finns givetvis en helt avgörande skillnad – vid naturskogens störningar finns den mesta biomassan kvar i form av liggande eller stående död ved, men också en hel del träd som överlevt. 

En stor del av pågående forskning inom natur- och miljövård tar sin utgångspunkt i att skogsbruket sker med slutavverkning och skapande av hyggen och sen därifrån frågar sig vilka åtgärder som eventuellt kan göras för att begränsa skadeverkningarna.

Efter denna långa allmänna betraktelse om skogsbrukets hygge är det nu äntligen dags att äntligen komna fram till mina två dagar på de hälsingska hyggena. Vad var det egentligen för intressant med dem?

 

Min skogsforskande käresta är verksam inom området naturhänsyn på hyggen. Hon håller på och lär sig hur man kan utnyttja drönare för att fotografera/filma lämnad hänsyn, detta som ett led i kommunikationen av forskningens landvinningar för ett bättre skogsbruk. Att med hjälp av en drönare få bilder från ovan ger en mycket bra överblick av landskapet och en bättre förståelse för den lämnade hänsynens placering. Hon skulle ut två dagar i Hälsingeskogarna och jag kunde följa med för att vara till lite hjälp med bilkörningen och "security" (ensamarbete bör undvikas). Dessutom tycker jag om att vara i fält för fågelskådning och också för att få egen erfarenhet av verkligheten bakom skogsbrukets vällovliga policies och regelverk.

Dag ett tillbringade vi i skogarna mellan Enånger och Järvsö, dag två mellan Färila, Los och Edsbyn. Vi for runt till ett antal hyggen som valts ut med hjälp av Google Maps för att där skulle finnas lämplig lämnad naturhänsyn att fotografera/filma. Vi täckte på så sätt en flera kvadratmil stor yta per dag.

Mitt första spontana intryck, särskilt under dag två, var: "så mycket hyggen och så stora hyggen här är!" Om man betänker att en skogsgeneration är ca 100 år och ett hygge är ett hygge i ca 10 år, så bör i genomsnitt 10 % av skogslandskapet vara hyggen. Mitt intryck i det aktuella området var snarare 40 %! Jag ska sätta mig med Google maps och se om det går att göra en vettig skattning.

Mitt andra intryck, i anslutning till jag skrivit ovan om hyggen och utsikt, var: "Så härligt det är att vara i denna kuperade och sjörika del av Norrland." Här såg man ju inte bara till nästa beståndskant utan miltals omkring. Det måste sitta i mina gener att jag älskar detta, född och uppväxt som jag är i Medelpad. Sen har jag under mitt leverne därefter tillbringat alltför mycket tid på slätterna vid Örebro, Kristianstad och nu senast Uppsala.

Många fåglar ratar hyggen, men andra verkar tycka om dem. Och ytterligare andra blir sannolikt lättare att upptäcka p g a hyggen, t ex rovfåglar. En för mig ny gynnare som vi fick närkontakt med var varfågeln. Möjligen var det ett nytt kryss för mig, jag kan inte minnas att jag sett den förut. Först hörde vi dess ljud, vilket var oss helt obekant. Det gjorde oss uppmärksamma och vi kollade av omgivningarna. Plötsligt flög en fågel mellan ett par björkar på nära håll och den satte sig fullt synlig i toppen. En vacker fågel verkligen. Mycket ljus och ganska lik sin släkting törnskatan. Varfågeln verkade orädd och nyfiken. Den höll sig nära oss en lång stund.

När min sambo körde upp sin drönare flög varfågeln dit för att kolla läget. Den var så nära drönaren i luften som 5-10 meter. Vi blev lite rädda förstås att den skulle bli för närgången och kunna komma till skada. Drönarens fyra propellrar är inte att leka med. Men varfågeln återvände strax till sin björk.

Varfågelns nära släkting törnskatan stötte vi på ett par gånger, dels i toppen på en rishög för energiändamål på ett hygge, dels i toppen på en liten gran strax bakom huset vid Mjölåsens gård. 

Två frejdiga sångare som struntade i konventionen och sina namn var trädgårdssångare och lövsångare. De sjöng flitigt i den boreala skogens öken, hygget, där det knappt fanns ett lövträd, än mindre något som kunde liknas vid en trädgård. Riktiga gränsöverskridare var de!

 

Två rovfåglar dök upp över de hälsingska hyggena. Jag hade väntat mig någon ormvråk och hoppats på en kungsörn. Men det blev lite överraskande tornfalk och lärkfalk. Tornfalk förknippar jag mest med jordbrukslandskapet. Lärkfalk vet jag dock att den ibland häckar vid sjöar i det boreala landskapet.

 

Mitt eget akademiska huvudämne har varit marklära. Ett lite sentida fritidsintresse inom det området har blivit skogsbrukandets körskador kopplat till vattnet i landskapet. Det intresset väcktes, vill jag minnas, till liv för ett par år sedan av vår mycket tråkiga upplevelse från Pilgrimsleden i Dalsland. Där hade Södra gjort en större avverkning och använt en kilometer av vandringsleden som skotarväg. Leden var där två djupa och vattenfyllda hjulspår. Händelsen har jag beskrivit på annan plats i denna min blogg: http://hans-orjan.blogspot.se/2012/05/pilgrimsleden-forodd-av-skogsbruket.html  

Skogsbruket har satsat en del under senare år på grön utbildning av maskinförare. Man har också relativt nyligen antagit en ambitiös och förpliktigande branschgemensam policy på området. Det är intressant att vara ute i fält och observera hur dessa ambitioner förvaltas i praktiken.

Min egen subjektiva uppfattning är att felsteg vad gäller körskador tyvärr är alltför vanliga. Det man ofta ser är att man kört sönder i fuktiga partier och vid överfarter av små bäckar. Min subjektiva uppfattning stöds av Skogsstyreldens nationella rapportering. Efter en tidigare glädjande positiv trend med minskande körskador har det från och med 2010 blivit tvärtom. Antalet överfarter av vattendrag med skador har ökat och dessutom har andelen överfarter med allvarlig skada också ökat.

 

Även på de hälsingska hyggena såg jag tyvärr exempel på körskador. Man hade t ex upprepade gånger kört rakt igenom sanka partier, detta trots att det hade varit möjligt att finna alternativ väg på fast mark strax intill. Detta är på tvärs med Skogsstyrelsens allmänna råd, med skogsbrukets branschgemensamma policy mot körskador, och med FSC-certifieringens standard.  

En särskilt ledsam körskada var den vi såg strax söder om Mjölåsens gård. Den ligger vid Ovanåkers norra kommungräns. Under den typ av fältexpedition vi nu höll på med blir det tyvärr av nödvändighet en hel del bilåkande. Vi brukar därför planera in en timmes vandring varje dag för att få motion.

Den här gången var planen en sväng i närheten av Mjölåsens gård. Som en naturlig del ingick att vi skulle ta oss mellan de båda gårdarna Mjölåsen och Finnaberg. På kartan fanns en stig utmärkt som skulle gå längs en sänka mellan två höjder. Vi uppfattade att detta måste vara den gamla stig på vilken människor sen länge tagit sig fram mellan de två gårdarna.

Det visade sig icke förvånande att det var en hel del fuktiga partier där i sänkan mellan höjderna. Tyvärr hade man kört där tidigare med traktor eller skogsmaskin. Nu var där två djupa vattenfyllda spår. Av vegetationen i spåren att döma var det längesen som skadan gjordes. Det är min erfarenhet att denna typ av skada är permanent och nästan aldrig självläker.

De hälsingska hyggen vi besökte dessa två dagar var sannolikt bolagsmark. Sveaskog, Bergvik och Holmen äger alla tre mycket skog i området. Körskador uppträder hos alla ägarkategorier. Jag har sett svåra skador på mark tillhörig privata ägare, kyrkan, universitet och bolag.

 

Ett sentida inslag i ”hyggesfloran” är högstubbar, levande eller döda. De görs för att skapa stående död ved, vilket är ett substrat som många sällsynta insekter och fåglar är beroende av. Ett kul inslag i denna flora är högstubbar som inte bara skapats av människohand utan även prytts lite extra. Vi fann längs vägen en toppad björk på vars ”hals” ett dinosarielikt huvud i sten placerats. Jag döpte genast den typen till ”Biolit”, en skön förening av biosfär och litosfär. Vi såg också en vriden högstubbe av sälg, vars övre ände såg ut som huvudet och käftarna på en drake.

 

Därefter bar det av åter mot stugan utanför Söderhamn. PÅ hemväg fanns lite tid för eftertanke. Ja, hyggen innehåller ju bevisligen även de en hel del intressant och spännande att reflektera över. En del roligt och annat tråkigt. Som sagt, i grunden tycker jag de är fula att se på, torftiga miljöer och bedrövliga att komma fram över. I ett kuperat landskap har de den stora fördelen att de låter mig och andra se ut över berg, sjöar och myrar. De låter mig drömma om historiska händelser i dessa gamla finnbygder och om en framtida bättre hyggesvärld, där två inslag är mindre körskador och mer lämnad naturhänsyn.